Nu när vi har kommit till rätta hemma osv så har jag börjat fundera mycket om tiden på Neonantalen, vi var ju ändå där i drygt 2 Månader och jag måste bara säga vilket jä*la jobb dom gör! Till skillnad från några år sen så har allt utvecklats så mycket. Innan Alva kom till världen visste jag knappt vad ett prematur barn var för något, jag hade varken sett eller hört någon i min närhet få så pass förtidigt men när vi väl låg på avd så märkte man att det händer väldigt ofta. Personalen var så himla trevliga och goa och jag tyckte grymt mycket om våra kontaktpersoner som alltid svarade på frågor och brydde sig om allt som vi hade att säga. Men jag tvekade aldrig, aldrig någonsin på att Alva skulle överleva eller inte, för jag visste att hon var en stark tjej! Jag kommer så väl ihåg när jag fick se min lilla flicka för första gången, hon var så liten, så skör men i mina ögon var hon så otroligt fin, en riktig liten kämpe. Efter en natt på avd fick jag hålla henne för första gången och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig för hon var inte större än en linjal men man vänjde sig ganska snabbt och man följde varje framsteg hon gjorde och man var överlycklig för minsta lilla hekto hon gick upp. sen en till dag jag kommer ihåg riktigt starkt, det var när hon fick flytta in på rummet och jösses vad stolta vi var som föräldrar då. kommer riktigt ihåg när vi gick i korridoren i hennes lilla säng + en massa andra sladdar såsom syrehjälp osv.
den 19/10 fick vi åka hem och det var då vårat liv tillsammans som mor och dotter började på riktigt, jag älskar dig så <3
